Sara Karlsson

Jag tränger mig in i tomultet av knuffningar och blickar. Överallt ser jag ansikten som inte kan konsentrera sig på annat än omgivningen, överallt hör jag musiken och känner takten. Trängseln gör det lätt att tappa kroppskontrollen och jag låter mig tappa den ibland, som en extra rörelse till min jacking och jag slappnar av min nacke som låter mitt huvud och hår åka dit naturens lagar vill. Jag kisar och ser skymtar av min vän mitt emot som ler och släpper loss lika mycket som jag i ljusblixtrarna.
   Fy fan var det handlar om att inte bry sig om andras åsikt när man släpper loss på ett dansgolv.
Jag känner hur någon närmar sig i min rygg och jag rycks ur min halvtrans och drar mig snabbt där ifrån. Upptäcker hur jag får ett utav de ansikten som bryr sig om omgivningen. Varför ska omgivningen bry sig om mig idag? Jag vill inte det.

   Ja ja, släpp loss va de. Momotona steg och skymtar av min väns leende, pulsen är hög och jag i nästan extas. Jag trivs här ändå.

Medan solen sjönk bakom åkern och träden i horisonden gjorde sig häggens pollen synliga som kontraster i himelns orangerosa färg. De dansade vackert omkring och jag tänkte på hur alla pollenallergiker antagligen aldrig kommer att kunna uppskatta denna vy, de går miste om nått mer än bara en snorfri näsa. Aldrig en vår förut har jag kunnat stanna upp och njuta av att pollen kan va så harmoniska och sensuella. Aldrig förr har jag noterat hur överväxta och i nöd av klippning trädgårdarna på min väg hem blir på våren. Allt blir lummigt och jag gillar det.

   Min vän och jag hade nyss sagt "hej då" efter ett fint samtal om vänskap, hemligheter jag inte visste att jag höll hemliga och medvetna hemligheter. Det är fint hur man känner att ett band till en människa kan bli närmare av att man blottar sig själv och håller av varandras känsligaste punkter. Det är fint när man pratar med varann och endast berättar, utan att få ett svar om hur man ska göra, kanske inte äns en reflektion. Men bara vetskapen av att vännen lyssnar, tar in och känner sig själv bekväm nog att berätta om en egen svag punkt och förvänta sig samma bemötande tillbaka. Jag kom fram till att jag gillade det, det känndes bra i magen och jag kommer alltid att veta att det samtalet kommer förvaras som en bra känlsa i mitt minne. Det var inte äns nått stort, överseriöst och djupt avslöjade jag och min vän begick, eftersom att de var för varann så känndes de naturligt. Fast de klart, jag kan ju endast tala för min egen känsla.


    

DEN 23 APRIL 2009, KL 19:36
Hon tog på sig de svarta byxorna som smalnade av hennes midja, behåll linnet hon haft under dagens klädsel och bytte BHn mot en sport. Hon samlade ihop sina saker, tog på sig skorna och gick iväg mot ett dagens godare samvete.

   På vägen dit tänkte hon på vad hon skulle sagt om hon låg på sin dödsbädd. Till sin käraste skulle hon be honom att aldrig glömma henne, men att spara blommorna till någon han tycker om, och som levde. Erik Hassles låt Don´t Bring Flowers After I´m Dead spelades i hennes öron. Hon skulle berätta för sina nära hur rädd hon var, livrädd, men hon skulle vara tydlig med att berätta att de var vad som skulle hända med dem efter att hon lämnat dem va det hon skulle vara räddast för. Hon skulle få dem att lova att de alltid skulle stäva efter att va lyckliga, att de skulle växa sig starkare av de svåra, stötta varandra och låta sig stöttas.

   Utan att ha tänkt vart hennes ben hade burit henne upptäckte hon att hon gått vägen mot sin vän istället för dagens mål, hon funderade på att vända men gjorde istället upp en annan väg i sitt huvud som hon tog.

Framför henne gick en äldre dam. Damen bar på en väska med ett mönster som hon tyckte såg intressant ut, hon stegade på lite för att få en bättre syn. Hon hoppades på att den skulle vara blommig, gammal, vacker och gjorde upp scenen när hon skulle be damen att få se på väskan. Försöka tänka sig in i damens situation, tänk om hon skulle tro att hon skulle sno den? Nej det kunde hon inte med, hon skulle inte äns våga fråga om att få se på den endå.

   Hon knappade in och mönstret blev tydligare, hon gillade de. Det såg inte ut som hon tänkt sig, de va inte blommigt, men väskan skulle helt klart passa henne bättre än damen. När hon kom närmare sträckte sig hennes skugga förbi damen som vände sig om och var inte berädd på att bli omgången. De sa nått trevligt till varann men inget om väskan.

   Väl framme kollade hon på öppetiderna och kännde att promenaden hade gett henne en skön puls, hon kände sig laddad för sin workout 6 trappsatser upp.

Fånga en känsla med en målning.

   Jag gjorde en tavla till min vän som jag nämnt tidigare. Jag skrev även en berättelse till den. Egentligen kan de va lite att förstöra en tavla som en annan vill lägga sin egen fantasi på. Men en berättelse kan också få fantasin att växa runt någonting som innan bara var vackert, vitt, svart och lila.

Någon titel har jag inte gett berättelsen än och den är inte heller klar, lite på grund utav att jag gillar tanken på att man själv ska få fantisera ihop slutet.

   Hur ska jag nu börja, en mörk skog och en gömd lycka? En stor skog med underligt utformade stigar, mysiska varelser och korkade ugglor. Listiga kråkor och tjock dimma. Det sades att dem som gick in där skulle slukas av skogens djup och när de kom tillbaka var de lika mystiska och mörka till sinnet som skogen själv. Vetenskapsmännen förklarade denna galenskap med en svamp de trodde växte där inne, ändå var de för fega för att gå in och kolla efter. I själva verket hade ingen som vart där inne ätigt någon svamp, inte vad de påstod i all fall.
   En man som varit där inne sa att han hade funnit skogens hjärta och att han kunde känna dess dragkraft, som en stor familj. Väldigt karismatiskt skröt han om sin starka karaktär som hjälpte honom att finna den gömda lyckan. Han predikade om hur gott det luktade på morgonen då daggen låg bländande av de solstrålar som lyckades tränga igenom trädkronornas många grenar. Hur en så mycket bättre människa man skulle bli, om man bara hade mod att gå in och styrka att orka leta upp hjärtat i skogens djup. Mannens karisma svek honom när han började tala svartkonst och om djävulen. Då skingrades folk och gick hem och sa till sina barn att skogen var en förbjuden och farlig plats.
   "Du borde inte umgås med den där mannens son kära Felicia. Han kommer att bli lika galen som hans far och jag vill inte ha den galenskapen smittad till mitt blod. Idag pratade han om djävulen och om mögel som kan bota pesten. Huh!"
   Den unga kvinnan suckade och längtade ut genom fönstret, där hade hon och hennes barndomsvän lekt ta och kurragömma. Alla de oskyldiga lekarna som hennes mor förstörde när pojken pratade om sin far som lekte kurragömma i skogen. Ingen visste vad han hette, en del påstod att han inte hade något namn, så som inga känslor. Men Felicia visste att han hade känslor, han var bara väldigt bra att dölja dem. Han sa att han hade dem i en liten ask som han la ner känslorna i när han kände dem, sen tog han fram dem igen när han var ensam.
   När de fyllde tolv försvann pojken, och han gav aldrig en känsloask till Felicia som han många gånger sagt att han skulle göra när hon behövde en.

Obligatorisk novelltävling förra terminen:

Remmar
   Hon hörde ett dovt ljud av röster, röster som skrattade och var glada, en del var allvarliga, en del var trötta. Det var unga röster. Trots den yra känslan var det fortfarande mycket hon kunde urskilja ur dessa röster. En del pratade om nått nytt konstverk, som såg äkta ut. Ja, i själva verket var det här det som hon hörde mest. Längre bort hörde hon ibland en röst eller ett namn som hon kände igen. Men hon kunde inte placera dem. En del röster talade med avsmak, om något vulgärt och opassande. För visso var de flesta av dessa vuxna.
   Även fast det gick att urskilja varje ord uppfattade hon knappt någonting. "Melin har...", "Vänta på mig...", "Borta..."När börjar vi", "Så orolig...". Hon började känna sig rädd, med så många röster omkring sig och själv kunde hon inte röra ett finger. Hon kunde inte röra sig, inte ens styra sin egen andning. Paniken växte snabbt fram och hon började omedvetet andas fortare. I bakgrunden sköt ett skrik fram, det fortsatte att skrika och hon själv uppfattade det som att de handlade om just andning. Det lät förvirrat och snart kom det fram en mansröst som lugnade ner den som orsakat skriket. Över mansrösten hände nått bekant, och skräckingivande. Hon tänkte inte mer på det.
   En kall känsla isade genom hela kroppen, genom tårna, benen, ryggen, ryggmärgen, ut i armarna och ända ut till fingertopparna. Plötsligt var hon fullt medveten om hela sin kropp, hon kunde känna den. Hur det värkte i huvudet, hur kalla hennes tår var och hur hennes smalben dunkade av smärta och kändes svullet. Hon kände hur det smärtade, flöt och sved i underlivet. På en röd sekund tänkte hon att det måste kännas så här efter att ha fött barn.
Det började komma upp frågor nu. Vart var hon? Varför hade hon så ont? Hade hon fött barn? Vad var det som tryckte henne nedåt över magen, halsen, armarna och benen? Varför kunde hon inte öppna sin mun? Vilka var rösterna?
   Hon insåg att hon var halvt vaken ur en sömn. En sömn som drogade henne, som gjorde henne yr och värkte i huvudet. Det var sömnen som tog ifrån henne kontrollen, kontrollen över sin kropp, över sin andning, kontrollen över sitt eget medvetande och klartänkande.
   Någonstans uppfattade hon lukt utav läder... Plast, gamla lakan och blod. Blodlukten var dominant och mättad av surhet och mens. Hon blev illamående och sinne efter sinne som hon återfick kände hon den sträva smaken av spya som hon kräktes upp. Längre än munnen kom det inte och hon blev tvungen att tvinga sig svälja den igen. Det brände och sved i halsen och hon ville inget annat än att skölja den med ett glas vatten.
   Den disiga sömnen började tunnas ut, sakta, mycket sakta... Och medan hon blev allt klarare kunde hon använda fler sinnen samtidigt. Hon hörde rösterna, hon kom ihåg skriket, smärtan i underlivet blev att mer påtaglig och hon ville också skrika, skrika högt, ropa på mamma så hon kunde komma och krama henne. Tårarna började rinna längs kinderna och näsan blev snorig.
   Paniken blev mer påträngande när hon upptäckte att hon faktiskt hade tejp runt munnen och inte kunde andas. Den snoriga näsan var inte längre ett alternativ. Paniken gav hennes kalla tår och fingrar lydnad och nu kände hon att hon hade remmar runt handlederna, halsen, midjan och runt vristerna. Den runt det onda smalbenet satt för hårt.
   Hon samlade för ett krafttag i paniken, inte en sekund till kunde hon vänta. Trots rädslan för vad som skulle hända här näst blev hon tvungen att fatta mod, ladda alla kroppens muskler, ork och vilja som hon hade och resa sig.
Hon skrek, trots tejpen och inget ljud skrek hon, armar, mage och ben - så spända, medan hon skrek. Hennes ena arm låssade och lika snabbt öppnade hon ögonen och drog bort tejpen. Hon skrek.
   Remmarna hon hade runt sig var lätta att knäppa låss så fort hon fått andra handen fri. Hon visste inte hur länge sömnen hade hållit henne från verkligheten men nu var det mörkt och hon rev bort ett lakan som hon legat under. När hon knäppt upp remmarna runt halsen och magen satte hon sig upp och såg sig omkring. Det första hon såg var att hon själv var naken, hur de flöt runt underlivet och lakanet bredvid henne var vitt och fläckigt av blod. Hon mådde illa.
   Hon var inuti någon slags plastbur med nät eller galler ovanpå. Utanför buren stod det bänkar och längre bort var de trappor. Allt sammans låg inuti någon slags byggnad och golvet bestod av stenplattor. Hon var i skolan! I utställningsrondellen mitt i inomhusgatan. Hennes medvetande var klart nu, nu mindes hon. Nu visste hon hur allt låg till. Skolan vad nedsläckt och alla hade slutat för dagen.
   Sekunden efter sin insikt såg hon honom, han stod rakt framför henne, log galet mot henne och hon kunde inte längre skrika. Hon blev paralyserad av synen på mannen som hade gjort all den här rädslan och smärtan. Han hade gjort henne, Melin Rosfeldt, all den här smärtan.
   Han var galen.
                                                                                                          Av: Sara K

I have an englischtest for tomorrow, I don´t like englisch and my teatcher is boring.

   Hon slog upp boken med Sydneys oprahus på, letade upp sidan med glosorna och kollade på orden. Låten på YouTube tog slut och hon kopierade av den tredje låten av DJ Chuckies top fem favoriter just nu å sökte på den. Den gick inte att hitta. Några större ansträngningar orkade hon inte med utan tog låt fyra istället.
   Det var ett tag sen hon satt sig ner och trancenördade sig, laddade låtar och läste om rejv och annat inom elecrovärlden. 
Nej glosorna va de, de satans glosorna... Hon klickade upp en ny länk/favoriter- /studa/Glosboken. Glosboken som Puff hade tipsat henne om, samtidigt hoppades hon att Piff skulle logga in så att hon kunde skryta om att hon visste att hans favorit DJ ska spela i sverige för första gången imon. Låtbyte igen. Puff loggade in, lägligt nog att han fick duga istället.
   Glosboken/skapa ny övning/namnge, hon kollade ner på glosornas kapitelnamn, Girls Want to Have Fun hette det, Ja de var ju passande tänkte hon sarkastiskt.
   Låten tog slut och hon skickade länken om Chuckie till Puff samtidigt som hon tog upp Media Player. Spellista Kent och med startlåt Chans fick de bli, höj volymen lite. Puff ifrågasatte varför en så "bra" DJ ska spela på en onsdag och hon svarade att han antagligen är för dyr på helger och kännde sig smart över att kommigt på de.
   Glosorna igen...