Sara Karlsson

Fånga en känsla med en målning.

   Jag gjorde en tavla till min vän som jag nämnt tidigare. Jag skrev även en berättelse till den. Egentligen kan de va lite att förstöra en tavla som en annan vill lägga sin egen fantasi på. Men en berättelse kan också få fantasin att växa runt någonting som innan bara var vackert, vitt, svart och lila.

Någon titel har jag inte gett berättelsen än och den är inte heller klar, lite på grund utav att jag gillar tanken på att man själv ska få fantisera ihop slutet.

   Hur ska jag nu börja, en mörk skog och en gömd lycka? En stor skog med underligt utformade stigar, mysiska varelser och korkade ugglor. Listiga kråkor och tjock dimma. Det sades att dem som gick in där skulle slukas av skogens djup och när de kom tillbaka var de lika mystiska och mörka till sinnet som skogen själv. Vetenskapsmännen förklarade denna galenskap med en svamp de trodde växte där inne, ändå var de för fega för att gå in och kolla efter. I själva verket hade ingen som vart där inne ätigt någon svamp, inte vad de påstod i all fall.
   En man som varit där inne sa att han hade funnit skogens hjärta och att han kunde känna dess dragkraft, som en stor familj. Väldigt karismatiskt skröt han om sin starka karaktär som hjälpte honom att finna den gömda lyckan. Han predikade om hur gott det luktade på morgonen då daggen låg bländande av de solstrålar som lyckades tränga igenom trädkronornas många grenar. Hur en så mycket bättre människa man skulle bli, om man bara hade mod att gå in och styrka att orka leta upp hjärtat i skogens djup. Mannens karisma svek honom när han började tala svartkonst och om djävulen. Då skingrades folk och gick hem och sa till sina barn att skogen var en förbjuden och farlig plats.
   "Du borde inte umgås med den där mannens son kära Felicia. Han kommer att bli lika galen som hans far och jag vill inte ha den galenskapen smittad till mitt blod. Idag pratade han om djävulen och om mögel som kan bota pesten. Huh!"
   Den unga kvinnan suckade och längtade ut genom fönstret, där hade hon och hennes barndomsvän lekt ta och kurragömma. Alla de oskyldiga lekarna som hennes mor förstörde när pojken pratade om sin far som lekte kurragömma i skogen. Ingen visste vad han hette, en del påstod att han inte hade något namn, så som inga känslor. Men Felicia visste att han hade känslor, han var bara väldigt bra att dölja dem. Han sa att han hade dem i en liten ask som han la ner känslorna i när han kände dem, sen tog han fram dem igen när han var ensam.
   När de fyllde tolv försvann pojken, och han gav aldrig en känsloask till Felicia som han många gånger sagt att han skulle göra när hon behövde en.