SEXTONDE INLÄGGET
En främling tog ett steg upp på ett berg och hans ögon mötte mina. Jag tog steget med. Solen sken och gräset växtre frodigt mellan klipporna i sluttningen uppför oss. Vi började klättra uppåt och ju längre upp vi kom ju större tillhörighet kännde jag till främmlingen. När solen stekte på frågade jag honom efter vatten och han delade generöst med sig av sitt. Vi pratade en stund och främmlingen fick ett namn för mig, han log och blev mig min bekant. Min bekant och jag klättrade vidare uppåt, åt samma håll. När han halkade till sträckte jag ut handen och han tog den och sa "tack min vän". Jag log och kännde hur min blick blev labil när våra ögon möttes. Jag noterade hans ögonfärg och formen på hans axlar när han vända mig ryggen.
Vi fortsatte att klättra tillsammans, mot målet andra sidan där gräset är grönare. Jag blev nyfiken, vem var han, var han nyfiken på mig? Berget fortsatte att luta uppåt åt de håll vi tillsammans klättrade, känslan av att jag var till besvär och följde efter min vän försvann då han stannade och väntade på mig när jag blev utmattad. När solen sken så att han skisade ögonen och log ett litet leende såg han sådär fundersamt vänlig och ynklig ut, samtidigt var han säker och jag kännde mig trygg. Efter vilans utbytta ord fortsatte vi uppåt, mer säkra på att vi ville klara utmaningen ihop. Var det för att han var den ända människan på denna nivå jag befann mig med just nu eller för att vi färdades mot samma mål från början? Var någon utav alternativen bra, eller va de kanske dåliga?
Vidare klättrandes råkade vi stöta mot varann ibland, hans axel mot min höft, min hand mot hans. Till en början var de smått generande men snart blev det roligt och jag ville ha mer, vi stötte emot varan för att få kroppskontakt med mening och det var uppenbart. Jag klappade hans solbräda axlar när vi kommigt upp för nästa stora klipphäll där vi stannade till för vila. Solen började gå ner och vi bestämde oss för att övernatta där vi var, tillsammans, med den nuvarande vänskapsmanteln pratade vi med varann hela natten och utan solens värme delade korppsvärme med varandras armar runt oss.
Vi fortsatte att klättra tillsammans, mot målet andra sidan där gräset är grönare. Jag blev nyfiken, vem var han, var han nyfiken på mig? Berget fortsatte att luta uppåt åt de håll vi tillsammans klättrade, känslan av att jag var till besvär och följde efter min vän försvann då han stannade och väntade på mig när jag blev utmattad. När solen sken så att han skisade ögonen och log ett litet leende såg han sådär fundersamt vänlig och ynklig ut, samtidigt var han säker och jag kännde mig trygg. Efter vilans utbytta ord fortsatte vi uppåt, mer säkra på att vi ville klara utmaningen ihop. Var det för att han var den ända människan på denna nivå jag befann mig med just nu eller för att vi färdades mot samma mål från början? Var någon utav alternativen bra, eller va de kanske dåliga?
Vidare klättrandes råkade vi stöta mot varann ibland, hans axel mot min höft, min hand mot hans. Till en början var de smått generande men snart blev det roligt och jag ville ha mer, vi stötte emot varan för att få kroppskontakt med mening och det var uppenbart. Jag klappade hans solbräda axlar när vi kommigt upp för nästa stora klipphäll där vi stannade till för vila. Solen började gå ner och vi bestämde oss för att övernatta där vi var, tillsammans, med den nuvarande vänskapsmanteln pratade vi med varann hela natten och utan solens värme delade korppsvärme med varandras armar runt oss.
Kommentarer
Trackback
