Sara Karlsson

Doften av hennes sommarparadis, solen i ögonen och ljudet av årtagen som för dem fram. Bolibompa har tagit slut och solen bränner fortfarande, småbarnen ska gå och lägga sig och hon skulle inte va hemma igen för än de vaknar, men de visste hon inte då. Hon smuttar på sin likör som lent värmer i halsen och så vänder hon sig mot sin vän, han ler.
   Kvällen kommer bjuda på mycket. Glädje, tårar, åtrå och frihet bland annat. Snart ser hon en vän som vinkar från slutet på deras rodresa, vännen ser glad ut, taggad. "Skönt, ingen oro". Dem vinkar tillbaka. "Ikväll, det är det ända som gäller just nu, imorgon är en annan dag och den är inte här ännu". För ett halvår sedan hade hon blivit arg på sig själv för den tanken. Men hon orkar inte, de är för mycket, hon måste släppa hämningarna. Sluta tänka så satans mycket.
   "Va fan håller hon på med? Försöka övertyga sig själv att sluta med det hos henne själv som tar så stor plats av hennes personliget, av den hon är"... Hon slår bort tanken, "ikväll var det... Fan, hon kommer göra något dumt ikväll", de vet hon redan nu.
   Dem förtöjer båten, hon reser sig upp och känner likörens första slag, "gött". En stor kram och i fullt babbel om sitt privata vandrar dem mot hennes ända mål för tillfället, det ända hon orkar bry sig om, festa, umgås, ha kul. Stämmningen är hög och medan inhyrda partyband på olika krogar tävlar om att höras bäst börjar vännerna överrösta dem med falsktonig allsång, gömmer likören för farbror haffa.
   Medan solen går ner i horisonten far hon iväg på otyga öventyr i sommaren där inget "alla-vet-vad-alla-gör" existerar. Hon sårar fler än sig själv.