Sara Karlsson

Obligatorisk novelltävling förra terminen:

Remmar
   Hon hörde ett dovt ljud av röster, röster som skrattade och var glada, en del var allvarliga, en del var trötta. Det var unga röster. Trots den yra känslan var det fortfarande mycket hon kunde urskilja ur dessa röster. En del pratade om nått nytt konstverk, som såg äkta ut. Ja, i själva verket var det här det som hon hörde mest. Längre bort hörde hon ibland en röst eller ett namn som hon kände igen. Men hon kunde inte placera dem. En del röster talade med avsmak, om något vulgärt och opassande. För visso var de flesta av dessa vuxna.
   Även fast det gick att urskilja varje ord uppfattade hon knappt någonting. "Melin har...", "Vänta på mig...", "Borta..."När börjar vi", "Så orolig...". Hon började känna sig rädd, med så många röster omkring sig och själv kunde hon inte röra ett finger. Hon kunde inte röra sig, inte ens styra sin egen andning. Paniken växte snabbt fram och hon började omedvetet andas fortare. I bakgrunden sköt ett skrik fram, det fortsatte att skrika och hon själv uppfattade det som att de handlade om just andning. Det lät förvirrat och snart kom det fram en mansröst som lugnade ner den som orsakat skriket. Över mansrösten hände nått bekant, och skräckingivande. Hon tänkte inte mer på det.
   En kall känsla isade genom hela kroppen, genom tårna, benen, ryggen, ryggmärgen, ut i armarna och ända ut till fingertopparna. Plötsligt var hon fullt medveten om hela sin kropp, hon kunde känna den. Hur det värkte i huvudet, hur kalla hennes tår var och hur hennes smalben dunkade av smärta och kändes svullet. Hon kände hur det smärtade, flöt och sved i underlivet. På en röd sekund tänkte hon att det måste kännas så här efter att ha fött barn.
Det började komma upp frågor nu. Vart var hon? Varför hade hon så ont? Hade hon fött barn? Vad var det som tryckte henne nedåt över magen, halsen, armarna och benen? Varför kunde hon inte öppna sin mun? Vilka var rösterna?
   Hon insåg att hon var halvt vaken ur en sömn. En sömn som drogade henne, som gjorde henne yr och värkte i huvudet. Det var sömnen som tog ifrån henne kontrollen, kontrollen över sin kropp, över sin andning, kontrollen över sitt eget medvetande och klartänkande.
   Någonstans uppfattade hon lukt utav läder... Plast, gamla lakan och blod. Blodlukten var dominant och mättad av surhet och mens. Hon blev illamående och sinne efter sinne som hon återfick kände hon den sträva smaken av spya som hon kräktes upp. Längre än munnen kom det inte och hon blev tvungen att tvinga sig svälja den igen. Det brände och sved i halsen och hon ville inget annat än att skölja den med ett glas vatten.
   Den disiga sömnen började tunnas ut, sakta, mycket sakta... Och medan hon blev allt klarare kunde hon använda fler sinnen samtidigt. Hon hörde rösterna, hon kom ihåg skriket, smärtan i underlivet blev att mer påtaglig och hon ville också skrika, skrika högt, ropa på mamma så hon kunde komma och krama henne. Tårarna började rinna längs kinderna och näsan blev snorig.
   Paniken blev mer påträngande när hon upptäckte att hon faktiskt hade tejp runt munnen och inte kunde andas. Den snoriga näsan var inte längre ett alternativ. Paniken gav hennes kalla tår och fingrar lydnad och nu kände hon att hon hade remmar runt handlederna, halsen, midjan och runt vristerna. Den runt det onda smalbenet satt för hårt.
   Hon samlade för ett krafttag i paniken, inte en sekund till kunde hon vänta. Trots rädslan för vad som skulle hända här näst blev hon tvungen att fatta mod, ladda alla kroppens muskler, ork och vilja som hon hade och resa sig.
Hon skrek, trots tejpen och inget ljud skrek hon, armar, mage och ben - så spända, medan hon skrek. Hennes ena arm låssade och lika snabbt öppnade hon ögonen och drog bort tejpen. Hon skrek.
   Remmarna hon hade runt sig var lätta att knäppa låss så fort hon fått andra handen fri. Hon visste inte hur länge sömnen hade hållit henne från verkligheten men nu var det mörkt och hon rev bort ett lakan som hon legat under. När hon knäppt upp remmarna runt halsen och magen satte hon sig upp och såg sig omkring. Det första hon såg var att hon själv var naken, hur de flöt runt underlivet och lakanet bredvid henne var vitt och fläckigt av blod. Hon mådde illa.
   Hon var inuti någon slags plastbur med nät eller galler ovanpå. Utanför buren stod det bänkar och längre bort var de trappor. Allt sammans låg inuti någon slags byggnad och golvet bestod av stenplattor. Hon var i skolan! I utställningsrondellen mitt i inomhusgatan. Hennes medvetande var klart nu, nu mindes hon. Nu visste hon hur allt låg till. Skolan vad nedsläckt och alla hade slutat för dagen.
   Sekunden efter sin insikt såg hon honom, han stod rakt framför henne, log galet mot henne och hon kunde inte längre skrika. Hon blev paralyserad av synen på mannen som hade gjort all den här rädslan och smärtan. Han hade gjort henne, Melin Rosfeldt, all den här smärtan.
   Han var galen.
                                                                                                          Av: Sara K