ÅTTIONIONDE INLÄGGET
Någon gång under 2an så skrev jag den första texten under, det skulle va en inledning till en roman:
Klockan slog fem och Greta kollade ut genom fönstret, solen sken fortfarande trots den sena tiden på året. Medan Greta suttigt och lyssnat på klockas tickande hade hon kluddrat ned sitt förlåttal på ett pappersark som hon hade framför sig.
Nu var det dags, han skulle vara hemma vilken sekund som helst. Greta bet sig i läppen och började rulla på sina tummar. Hon har nog aldrig vart så här närvös förut, och rädd. Vad skulle han säga?
Idag hade nog min inledning sett anorlunda ut, men nu tänkte jag ta reda på lite mer, vi vet att Greta och han som ska komma hem är sambos, och pensionärer, det hade jag antecknat vid tidpunkten jag skrev de. Av texten att dömma så har Greta gjort något dumt, men vad?
Greta andades djupa andetag för att lugna ner sig själv, hon drog med handen mot sin hals med slappt skin av ålderdom, luft. Allt hängde på hur han skulle se på henne när han fick syn på henne, blicken han skulle ge henne när han klev in i köket, över den knarriga dörrkarmen och in i köket. Skulle han se på henne med avsmak, ilska eller med kärleksfull besvikenhet? Hon älskade honom, den närmast hennes hjärta, hennes förlängda arm och andra del. Skulle han se på henne med trötta ögon, sucka och vända i dörren? I så fall skulle hon nog inte förmå sig flytta sig från sin plats, springa efter honom skulle hon inte våga, hindra honom från att göra hennes största misstag i livet till verklighet, icke.
Skulle hon känna igen blicken han skulle ge henne, skulle hon veta vad den betydde så kanske, skulle hon se någon gnutta välvilja och kärlek, ja då skulle hon inte äns tveka. Hon kände honom väl nu, de hade levt ihop i snart 10 år, efter att hennes liv föll samman när hennes son gick bort och hon separerade från sin man, så kom han som en gåva från ovan för att pussla ihop hennes söndriga själ igen. Han släppte in henne i sitt hem och gjorde henne hel igen, nu har hon svikit honom. Hon kände sig förfärlig och sekundtickandet från klockan blev varje gång som en påminnelse om hur snart hon skulle få stå till svars för sina handlingar, outhärdligt.
Han kan va i trappuppgången nu eller 20 minuter försenad i bilkö, va vet hon? Skulle hon fly nu, bort från sitt dåliga samvete så kanske hon skulle hinna, eller så skulle hon möta honom i dörren och skammen skulle växa till branta berg. Skulle hon fly så skulle hon aldrig läka hel igen. Nej, hedelighet, ärlighet, hon kunde inte sätta svansen mellan benen och springa, hon var tvungen att ordna detta.
Nyfiken?Jag med.
Klockan slog fem och Greta kollade ut genom fönstret, solen sken fortfarande trots den sena tiden på året. Medan Greta suttigt och lyssnat på klockas tickande hade hon kluddrat ned sitt förlåttal på ett pappersark som hon hade framför sig.
Nu var det dags, han skulle vara hemma vilken sekund som helst. Greta bet sig i läppen och började rulla på sina tummar. Hon har nog aldrig vart så här närvös förut, och rädd. Vad skulle han säga?
Idag hade nog min inledning sett anorlunda ut, men nu tänkte jag ta reda på lite mer, vi vet att Greta och han som ska komma hem är sambos, och pensionärer, det hade jag antecknat vid tidpunkten jag skrev de. Av texten att dömma så har Greta gjort något dumt, men vad?
Greta andades djupa andetag för att lugna ner sig själv, hon drog med handen mot sin hals med slappt skin av ålderdom, luft. Allt hängde på hur han skulle se på henne när han fick syn på henne, blicken han skulle ge henne när han klev in i köket, över den knarriga dörrkarmen och in i köket. Skulle han se på henne med avsmak, ilska eller med kärleksfull besvikenhet? Hon älskade honom, den närmast hennes hjärta, hennes förlängda arm och andra del. Skulle han se på henne med trötta ögon, sucka och vända i dörren? I så fall skulle hon nog inte förmå sig flytta sig från sin plats, springa efter honom skulle hon inte våga, hindra honom från att göra hennes största misstag i livet till verklighet, icke.
Skulle hon känna igen blicken han skulle ge henne, skulle hon veta vad den betydde så kanske, skulle hon se någon gnutta välvilja och kärlek, ja då skulle hon inte äns tveka. Hon kände honom väl nu, de hade levt ihop i snart 10 år, efter att hennes liv föll samman när hennes son gick bort och hon separerade från sin man, så kom han som en gåva från ovan för att pussla ihop hennes söndriga själ igen. Han släppte in henne i sitt hem och gjorde henne hel igen, nu har hon svikit honom. Hon kände sig förfärlig och sekundtickandet från klockan blev varje gång som en påminnelse om hur snart hon skulle få stå till svars för sina handlingar, outhärdligt.
Han kan va i trappuppgången nu eller 20 minuter försenad i bilkö, va vet hon? Skulle hon fly nu, bort från sitt dåliga samvete så kanske hon skulle hinna, eller så skulle hon möta honom i dörren och skammen skulle växa till branta berg. Skulle hon fly så skulle hon aldrig läka hel igen. Nej, hedelighet, ärlighet, hon kunde inte sätta svansen mellan benen och springa, hon var tvungen att ordna detta.
Nyfiken?
Kommentarer
Trackback
