HUNDRATJUGONIONDE INLÄGGET
Mera gnabb idag.
Mamma är medlem i humanisterna, hon har tagit ställning och står nu för det medlemskapet. Idag hölls det styrelsemöte hemma hos oss med just humanisterna. När jag kom hem från träning en stund efter att mötet inletts kunde jag inte motstå att sätta mig där och lyssna, efter en stund av fördberedelse för att känna mig bekväm med gruppen så vågade jag lägga mig i också. Det var roligt.
Jag höll med om i stort sett allt som det sa men kallar jag mig för humanist? Njae, om man ska utgå ifrån den grund av kunskap och reflektioner som jag står på idag så har jag väl uppfattningen av att min livsåskådning är humanistisk.
Men samtidigt tycker jag att jag är för ung för att snöa mig in i en sorts livsåskådning, vet för lite för att kunna bestämma mig för att det här är det rätta. Jag vill nog aldrig bestämma mig för något om jag får. Jag vill fortsätta lära mig nytt och bygga min grund starkare och stadigare. Jag vill lära mig om det jag inte förstår, jag vill skaffa vänner med mycket olika åsikter jämt emot mig och lära mig att acceptera dem ändå, fullt ut.
Jag vill skapa min egen uppfattning som aldrig kommer bli fulltsändig och kunna bli inspererad av och insperera andra.
Låter rätt mycket som allt jag redan snackat om förtut va? Lite tråkigare bara.
HUNDRATJUGOÅTTONDE INLÄGGET
Nörd och grubblartänk från min sida.
Jag var tre millimeter mellan fingertopparna ifrån att skolka min livskunskapslektion idag. Jag har två lektioner direkt på varann på morgonen, sen ett hål på tre timmar till min nästa lektion, livskunskap.
På dessa tre timmarna gick jag hem och sov två av dem, när alamet jag satt ringde satte jag den på snooze och halvt bestämde mig för att inte gå dit. Någon gång under de nio följade minuter till nästa alarmsignal så genomgår jag en inre lätt kris som slåss om att ligga kvar i min otroligt sköna säng i värmen mot att gå upp, ut i kylan, vandra mina dryga 200 m till skolan och sätta mig på en lektion som jag betvivlar om jag får ut något utav.
Så vad fick mig att gå upp? Första agumentet var att jag inte skulle kunna med att skolka inför mamma, andra var att jag inte skulle kunna med att skolka och tredje, det vinnande, att jag kännde mig arogant som går å tror att jag inte kommer få ut något utav den kursen.
Jag har hittils inte känt att jag haft någon speciellt givande diskussion eller lärt mig något nytt i den salen, jag har redan skaffat mig en åsik i det mesta som diskuteras där. Men under dessa nio minuter kom jag på att jag lär mig faktiskt att lyssna, ta in och värdesätta andras åsikter. Det tror jag att jag är dålig på. Jag tror att jag kan lära mig att tygla mig själv mer genom att gå på dessa lektionerna.
Samtidigt så tror jag fortfarande att jag kommer att diskussitera och lära mig mycket nytt genom dem också. När kursen är klar så tror, och framför allt hoppas jag att jag kommer känna att jag fått ut mycket mer utav dedär gångerna jag inte känt att jag fått det. Att jag kommer se på mig själv som att jag var en stöddig liten grubblare som tror att hon redan vet allt, och ha fått en storre insikt i att jag aldrig kommer kunna få en komplett bild av min verklighet och aldrig kommer få den exakt rätta åsikten, hur mycket jag än kämpar för det.
Jag gick på lektionen.
HUNDRATJUGOFÖRSTA INLÄGGET
Min stora dröm har alltid vart att kunna göra något gott för världen, typ bli Gandhi nr 2. (Jag kan väldigt lite om honom egentligen, jag vill lära mig mer). Men jag vill göra gott i vilket fall. Typ ta nobelpris i kemi för att ha skapat en billig bränslecellsmotor som jag säljer till priset av en bensinmotor här i I-länderna och till de pris den är värd i övriga värden, använder mellanskillnaden till välgörenhet, vinner fredspriset och gör mer gott och skaffar mig stort inflytande.
Men nu på senare tid har jag gett upp det där med kemi lite, inte helt, absolut inte, men intresset har svalnat lite då jag inte läser det i skolan längre. Jag är mer inne på att bli designer nu.
Men min stora dröm just nu, jag har nämnt den tidigare, är att bli en känd fredsförespråkade bloggerska. Först ska jag vinna massa pengar på Triss och få dem att sponsra mig, göra reklam för mig och jag gör reklam för dem, jag får fler läsare. Så ska jag använda pengarna jag vann till att resa jorlden runt och upptäcka nya kulturer, skriva om dem och bli en insperationskälla till förståelse för människor som inte är som en själv.
Bli kännd och samla in pengar till välgörenhet på olika sätt och oj vad mycket jobb det skulle bli med detta. Jag vill lära mig så mycket, jag vill kunna förstå hur allas kulturer fungerar, hur människor tänker. Jag vill se vackra platser och skriva fina inlägg om hur fint det var när en humla satte sig på mitt knä.
Jag vill besöka stammar med urbefolkningar, leva som dem gör, klä mig som dem och lägga upp bilder på mig och dem när alla har bar överkropp, för det ska min urstamm ha, kvinnor som män. Och om någon i media klagar på mitt "utvik" så ska jag kontra med att lova att mina bröst är finare styva(jag tror nämligen att i den tropiska värmen, som min urstamm ska bo i, så känner inte mina bröstvårtor för att va styva).
Det jag skulle vara mest rädd för om jag faktiskt mot förmodan skulle lyckas skullle va att jag skulle tappa forfästet och låta mitt ego gå mig över huvudet.
HUNDRATOLFTE INLÄGGET
Du står på en tågstation och ser en vagn rulla iväg mot ett spår där det står fem människor, du själv har makten att byta spår på tåget, byta det till ett spår där bara en människa står, vad skulle du göra?
Samma exempel bortsett från att din makt att byta spår byts ut att makten att knuffa någon framför vagnen så att den hinner stanna innan den når de första fem. Skulle du göra de nu då?
Detta är exempel ur Stefan Einhorns bok, Konsten att vara snäll.
Mina tankar leder till hur man skulle känt om man var den ensama personen på spåret om man blivigt överkörd respektive fått leva men de andra fem dött? Hade man tänkt de sista röda sekunderna av sitt liv att "Ja detta är rätt" eller tvärtom, hade man fått dåligt samvete i efterhand om man fått överleva, "Varför va de inte jag istället?". Hade man tänkt något alls i stunden då de skedde? Om man hade vart en av de fem, hade man tänkt likadant? Hade man satt sig själv som syndabock, som att stå på spåret?
Om man vart personen med makten att knuffa ner någon annan, hade man hunnit tänka tanken att själv hoppa ner?
HUNDRATREDJE INLÄGGET
Nått som inte är fullt accepterat idag är att man faktiskt blir deppig av att vara sjuk, det säger mamma. Jag blir sjukt jävla deppig när jag blir sjuk, jag går och tycker synd om mig själv. Nu har jag influensa, troligtvis A(H1N1)infuensan - svininfluensan.
Nej jag har inte gått till sjukhuset och provat mig, det är inte aktuellt, jag är rätt lindrigt sjuk för att ha influensa, det är inte farligt för mig.
Men jag kommer att få va hemma hela helgen, kanske måndag och tisdag med - buhu, synd om mig. Lukas kunde inte hyra Män som hatar kvinnor på Pix efter som att den inte fanns inne - synd om mig. Jag får inte träffa mina vänner - synd om mig. Jag har ont i huvudet, är trött, har magont, är snuvig - synd om mig!
Men om jag nu ska strida lite mot min fullständigt medecinskt förklarbara deppighet och va lite positiv. Ikväll ska jag kolla på Slumdog Millionaire som Lukas däremot hyrde åt mig - gött för mig. Jag ska även äta chips och innan de ska mamma laga Flygande Jakob - gött för mig. Om det nu är svininfluensan så lär jag inte dö av den, jag kommer att bli immun mot den och jag har inte spytt än - gött för mig.
Om man ska räkna med faktorn att jag inte får laga mat för smittorisken så kan jag inte avgöra om det är gött för mig eller synd om mig, tyvärr.
4-3, synd om mig vinner.
NITTIOANDRA INLÄGGET
Om jag skulle få ett samtal, när jag satt på lektion, i matsalen, på en innebandyträning, när som helst, var som helst. Ett speciellt samtal på mobilen, någon som ringde mig för att berätta att någon av mina anhöriga skulle ligga på sjukhus, va i livshotande fara eller helt enkelt behövde mig. Då skulle jag veta exakt vad jag skulle säga till min anhörige, det tror jag i alla fall. För jag har föreställt mig själv göra det så många gånger i min ensamhet förut. Jag är svinrädd för att förlorna någon jag älskar.
Jag har redan tänkt på att jag alltid när jag är i skolan har nära till morfar som oftast är hemma och kan köra mig dit jag nu skulle behöva köras i en nödsituation, jag har i stort sett altid tillgång till en bil och en förare, i nödfall. Jag vet hur jag snabbt skulle få fram den informationen till min eventuella förare för att få den att komma fort och förstå allvaret. Jag har redant tänkt tanken att jag snabbt ber någon ta hand om mina grejer som jag lämnar och jag har redand föreställt mig minen jag skulle ge till och få utav folk som jag skulle möta på min paniksprång till min anhörige.
När jag väl skulle komma fram till min anhörige så lär jag redan ha planerat ut en plan i min panik om hur jag ska få personen att va lugn och trygg, jag lär ha tänkt på allt som kan hända och försökt strunta i, blunda för - döden. För de får inte hända, så är det bara.
Ofta i mina tankar föreställer jag mig skräcksenarier, som jag måste lösa, eller måste be någon annan lösa. Ofta, handlar det om att jag ska förlora någon, för det är det västa som skulle kuna hända. Sällan att jag ska dö, och om jag ska de i min fantasi så handlar den om hur jag ska gottgöra allt, säga de rätta sakerna till mina vänner, familj ovs. Skulle jag få en dödsdom så skulle jag även där veta vad jag skulle säga. Tror jag, men jag kan ju inte veta, förs än jag väl står där i den situationen.
ÅTTIOÅTTONDE INLÄGGET
Det var fint av honom, hade jag vunnigt hade jag kännt mig bra. Jag blev nästan lite avundsjuk när han kom före mig, dumma jag hann inte ens se tanten i nöd. Jag kännde ett stort behov av att få hjälpa! Jag ville va den som gjorde de fina, jag blev lite sur på vaktmästarn. I stunden kunde jag inte äns unna vaktmästarn det fina, för att jag ville vara honom! Det ville nog mamma med vara, men hon hann inte även om hon låg steget före mig, om hon tänkte vidare så långt och tasikgt som mig vet jag inte.
Det var menat att det här inlägget skulle få personer som reser sig upp åt behövande att verka lite själviska men ju mer jag tänker på de så va det jag som var självisk. I mina tankar, ingen for illa av det, men endå, det får jag börja tänka på.
ÅTTIOSJUNDE INLÄGGET
Vissa människor lever i stor okunskap, förr trodde man att världen var platt och att atomen var den minsta möjliga odelbara byggsten som vårt allt består av. Idag vet vi bättre, i alla fall en stor del av jorldens befolkning. Idag är synen på livet splittrad (vilket den för visso vart under hela den tid vi vart kapabla att tänka på just livet och dess mening), en del tror att det finns ett mål med livet, en himmel. Andra tror att man föds om på nytt, att hederlighet leder till att födas in i lycka i nästa liv och en del tror att vi endast är en yttepytte liten del av evulutionens gång, en kropp som bär sitt DNA, för det vidare genom fortpantning och dör.
Vad vi än tror på idag; Är det verkligen värt att försöka påverka en annan person att ändra sin uppfattning till den man själv har? Ja, har man den uppfattningen att det är värt de så blir det ju bäst för den personen, men inte i alla fall för den som försökts bli ändrad på.
Ur min uppfattning så bör man inte försöka dra någon ur dens skyddande lyckobubbla, som den upplever som sin verklighet, om inte den skadar någon annan. Hedersmord till exempel, det anser jag är något som inte borde existera i någons bubbla och därför bör man faktiskt rycka in och säga nej, skaka om dess verklighet även om man inte behöver ta ifrån den dess tro. I min skyddande lyckobubbla så tycker jag att jag har rätt att ta mig den friheten att beröva något sånt från någon annan.
Enligt mig så kan alla få tro vad de än vill så länge dem mår bra och så länge de inte får någon annan att må dåligt. Även om de kan störa mig att någon annan inte har samma uppfattning som jag så får jag faktiskt ta och svälja min stolthet, respektera att andra inte tycker som jag gör. Det som är bäst för mig är inte bäst för alla andra - ja Sara, fatta de nu!
SJUTTIOÅTTONDE INLÄGGET
Äh vafan, att tycka att sånt är pinsamt är ju bara slöseri.
SJUTTIOSJUNDE INLÄGGET
I mitt liv finns de inte så mycket att klaga på när jag tänker på de, jag brukar få min rättvisa igenom och jag lär nått nytt varje dag. Detta inlägget skriver jag mest för att berätta för mig själv hur bra jag faktiskt har de. Jag har föräldrar som lärt mig tänka själv och gett mig tak att bo under. Samhället jag bor i har i flertal år strävat mot jämnlikhet imon alla grupper och även om det är en lång bit kvar så finns strävan där. Det är vackert.
SEXTIOÅTTONDE INLÄGGET
En idialkropp (+ för väl medvetenhet om det), pengar och smöriga raggningsrepliker är inget som imponerar på mig.
En kille som har bra självförtroende, är lite nördig, bär upp sin kropp utan att skämmas eller skryta, är smart, kan nio (eller fler) decimaler i π, fattar innerbörden utav "det är insidan som räknas", gillar deeptalk och har hyfsat samma värderingar som jag. Yjammie, japp där har vi det!
SEXTIOFJÄRDE INLÄGGET
En person uttryckte sin åsikt till mig. Personen hade inget emot bögar men emot att de pussades offentligt eftersom att barn kan se. Jag svarade att jag tycker att det är okej och att barnen borde få se de med. Men jag tänkte aldrig igenom min egen åsikt kring de för än efter och jag ångrade lite att jag gjorde de.
Jag tycker att man borde få va öppen med sin homosexualitet, det är som en självklarhet. Jag tycker bara att det skulle va bra om barn skulle se. Det ska va en naturlig grej som existerar och inget "schy schy" tills det att dem växt upp. Där skapar vi ju själva fördomen i så fall. Nått konstigt, inget man pratar högt om. Tro sjutton barnen kommer att tycka att det är konstigt med homosexualitet då med. Om dem barnen som växt upp i skymundan av homosexualitetens existens skulle komma på att dem själva va homosexuella - tro sjutton att dem skulle må dåligt över det då. I alla fall vid tidpunkten att "komma ut ur garderoben" inför sig själv.
Lite ångrar jag att jag inte sa detta i tidpunkten som personen sa så till mig. Men samtidigt vill jag inte trycka in mina åsikter i asiktet på folk som är mig oliktänkande. Frågar de mig inte så kan jag låta bli, så det va väl bra att jag gjorde det.
Jag tycker att allt som är sådär "schyy schyy'" borde avdramatiseras. Sex till exempel. Det är inget konstigt med det och det borde barn få veta. Jag vill inte att mina barn ska finna en obekväm laddning i ordet "samlag". Jag vill att dem ska se på det som något fint och vackert så som jag tycker att det är.
SEXTIOFÖRSTA INLÄGGET
Jag kom på en sak som man skulle kunna kalla för slutsats till de undre inlägget, men kanske inte en slutsats ändå.
Jag älskar livet, jag älskar mitt liv och jag är så fullt upp i att leva att jag inte hinner med att bry mig om att va rädd för att de ska ta slut.
SEXTIONDE INLÄGGET
Det här inlägget kommer handla om hur jag känner inför detta, ett jävla svamel med invecklade tankar som jag inte själv vet om jag står för eller om jag kommer komma på en slutsats. Så orkar du inte läsa det eller inte orkar lägga energi på att fatta så sluta läs nu.
Jag trodde att jag skulle tycka att de va jobbigt. Men jag fann de naturligt och liksom fint. Rörande helt klart, annars hade jag nog inte skrivit det här inlägget. För jag har nog kommit på nu efter ett tag att de skakade om min värld lite grann. Jag liksom fick dåligt samvete över att jag inte tyckte de va så jobbigt, samtidigt som jag kännde mig lättad och ställd över att jag antagligen kan hantera sånt här så bra, de visste jag inte om mig själv.
Samtidigt har jag tänkt på döden väldigt mycket sen dess, vad har jag kommit fram till? Nja, att jag inte är rädd för att dö, eller? Jag är nog mer rädd för att förlora någon.
Under tiden som jag gör det här inlägget sitter jag mest tyst och kollar på tadjentbordet eller läser igenom de jag redan har skrivit. När jag försöker komma på vad jag ska skriva här näst blir de svart och jag seglar iväg till nått jag inte kan kalla för läsvärt. Typ nytvättade golv och blodcirkulation. Så jag antar väl att de får räcka nu.
Har jag fått ut nått av detta? Svar: Jag vet inte.
FEMTIOTREDJE INLÄGGET
Idag kom jag och en tant fram till att en del av livets mening är att lära med.
Visdom är makt.
Visdom är konsten att tänka själv.
Visdom är konsten att kunna uttnytja sin makt.
Visdom är konsten att kunna förstå hur man ska uttnyttja sin makt.
Visdom är konsten att förstå varför man tänker så som man själv gör.
Visdom är konsten att kunna uttnytja sin makt till nått man förstår gör än själv en bra sak.
Visdom är så mycket, mycket mer.
Jag hatar att säga de, men enligt mig är vi alla egoister, man mår bra utav att få andra att må bra, därför får man dem att göra det. Men jag tycker nog oxå att det är bra. En god cirkel. Men jag är kluven där med.
Visdom är konsten att kunna tänka själv så man kan uttnytja sin makt att få andra att må bra och får själv en vinning utav de.
Ändå får jag lite dåligt samvete för detta konstaterandet av mina egna tankar. Väggis, kom och klaga på mig.
FEMTIONDE INLÄGGET
Meningen med liver är...
- Ur evulutionens gång, enligt modernatur: Att föröka sig, skaffa barn, (åhh.. poi poi)
- Ur vår egen syn: Att leva lyckliga och omge oss med dem vi älskar och tycker om.
FÖRTIOANDRA INLÄGGET
Jag såg den där reklamen med en fest med ungdomar som alla betedde sig asbra, Fan va härlig den va! Kan man inte starta en serie på TV med fester med ungdomar som gör så, hade vart klockrent ju!
Sen kommer de en eftertext där de står nått om att de inte är så på fester och att föräldrarna ska stå emot. Då blev jag sur, för den här reklamen skapade ju bara en sämre tillit mellan föräldrar och sina ungdomar, PISSDÅLIGT!
Tilliten är det viktigaste för att få sin umgom att sköta sig på fest, man lär sig av sina egna misstag om inte annat. Det är bara en liten mängd umgdomar som missköter sig på fest och jag kan ge mig fan på att mer än hälften av deras föräldrar har misslyckats med tilliten.
TRETTIOANDRA INLÄGGET
Stackars alla mäklare som säljer hus här, va min första tanke. Men förra året stod de samma på alla skyltar, i Deje står de i år samma fast "13-årningar".
Jag tycker inte att detta är rätt sätt att behandla ohälsomsam drickande hos ungdomar. Jag tycker inte att man borde förbjuda de helt, jag tycker att man borde satsa på kunskap och erfarenhet som förmedlas till våra yngre. En annan inställning.
Med andra ord: Jag tycker att vi borde lära våra ungdommar att dricka på ett bättre sätt istället för att förbjuda de helt. Lite politik så.
För övrigt har jag bott här hela mitt liv och haft en jätte bra uppväxt och sett lite kriminalitet.
TRETTIOFÖRSTA INLÄGGET
Björketorp, för i helvete.
Jag fattar inte grejen med vandalisering? Vart är de roliga, att kasta ägg på fönster och måla kukar på fasaden. Tre kukar, två kukgubbar och en gubbe med kuk med andra ord! Osäkra på er sexualitet?
Jag jobbar som lokalvårdare i Björketorps företagshus, jag torkar upp ägg från fönstren, jag plockar fimpar, skräp, burkar och gammal snus från gårdsplan och jag har inte äns material till att kunna tvätta bort kukarna. De tog mig 25 minuter att tvätta rent fönstret, ETT FÖNSTER!
Jag säger bara, Björketorps föräldrar, ha lite koll på era barn!
TJUGOTREDJE INLÄGGET
Under hela den tid som historien är kännd, och sannolikt sendan slutet av stenåldern, har världen haft tre slags invånare, ett överskikt, ett mellanskikt och ett underskikt.
Dessa grupper har helt och hållet oförenliga mål. Överskiktets mål är att hålla sig kvar där de befinner sig. Mellanskiktets mål är att byta plats med överskiktet. Underskiktets mål, där de har ett sådant - ty det hör till underskiktets bestående drag att det är alltför undertyckt av sitt dagliga slit för att mer än tillfälligt bli medvetet om någonting på sidan om den dagliga tillvaron - är att avskaffa alla skiljaktigheter och skapa ett samhälle där alla människor är jämnlika. Sålunda upprepas om och om igen historien igenom e kamp som i huvuddrag är den samma."
