Sara Karlsson

Något jag tycker är fint, men underligt, nästan lite själviskt i själva den osjälviska akten. Det är hur människor reser sig upp för att någon annan ska få dens plats, äldre, rörelsrehindrade, diskbråcksdrabbade mm. De själviska ligger inte i att man offrar sin plats utan den lilla kapplöpning som blir mellan de som först inser att man bör ge bort sin plats. Så gjorde min mamma och en vaktmästare från skolan på apoteket idag. Vaktis vann, snabb som ett bi.
   Det var fint av honom, hade jag vunnigt hade jag kännt mig bra. Jag blev nästan lite avundsjuk när han kom före mig, dumma jag hann inte ens se tanten i nöd. Jag kännde ett stort behov av att få hjälpa! Jag ville va den som gjorde de fina, jag blev lite sur på vaktmästarn. I stunden kunde jag inte äns unna vaktmästarn det fina, för att jag ville vara honom! Det ville nog mamma med vara, men hon hann inte även om hon låg steget före mig, om hon tänkte vidare så långt och tasikgt som mig vet jag inte.
   Det var menat att det här inlägget skulle få personer som reser sig upp åt behövande att verka lite själviska men ju mer jag tänker på de så va det jag som var självisk. I mina tankar, ingen for illa av det, men endå, det får jag börja tänka på.