Sara Karlsson

Om jag skulle få ett samtal, när jag satt på lektion, i matsalen, på en innebandyträning, när som helst, var som helst. Ett speciellt samtal på mobilen, någon som ringde mig för att berätta att någon av mina anhöriga skulle ligga på sjukhus, va i livshotande fara eller helt enkelt behövde mig. Då skulle jag veta exakt vad jag skulle säga till min anhörige, det tror jag i alla fall. För jag har föreställt mig själv göra det så många gånger i min ensamhet förut. Jag är svinrädd för att förlorna någon jag älskar.
   Jag har redan tänkt på att jag alltid när jag är i skolan har nära till morfar som oftast är hemma och kan köra mig dit jag nu skulle behöva köras i en nödsituation, jag har i stort sett altid tillgång till en bil och en förare, i nödfall. Jag vet hur jag snabbt skulle få fram den informationen till min eventuella förare för att få den att komma fort och förstå allvaret. Jag har redant tänkt tanken att jag snabbt ber någon ta hand om mina grejer som jag lämnar och jag har redand föreställt mig minen jag skulle ge till och få utav folk som jag skulle möta på min paniksprång till min anhörige.
   När jag väl skulle komma fram till min anhörige så lär jag redan ha planerat ut en plan i min panik om hur jag ska få personen att va lugn och trygg, jag lär ha tänkt på allt som kan hända och försökt strunta i, blunda för - döden. För de får inte hända, så är det bara.

Ofta i mina tankar föreställer jag mig skräcksenarier, som jag måste lösa, eller måste be någon annan lösa. Ofta, handlar det om att jag ska förlora någon, för det är det västa som skulle kuna hända. Sällan att jag ska dö, och om jag ska de i min fantasi så handlar den om hur jag ska gottgöra allt, säga de rätta sakerna till mina vänner, familj ovs. Skulle jag få en dödsdom så skulle jag även där veta vad jag skulle säga. Tror jag, men jag kan ju inte veta, förs än jag väl står där i den situationen.