Sara Karlsson

Kära underbara Gräsö.
   Vaknar av att solen skiner mig i ögonen igenom gardinerna och jag drar mig kvar en stund, lägger kudden över huvudet och stannar där till att jag känner att jag vakren kan sova mer eller vill slösa mer solbränna. Jag sätter mig upp i min säng och knuffar lite på kusin i överslafen, tar på mig bikini, tar min handduk och går till Norrstugans kök för lite frukost. Där plockar jag åt mig vad som finns och de som jag får ta, går in till badrummet med den renliga mulltoan och borstar tänderna.
   Precis utanför huset har bergen inte hunnit bli varma än efter att husets vidskyddande bustage har skuggat, men trippar man ner på tå över stigen av barr och myror så når man de varma berget vid vattnet, bäckt, blandning av söt och salt. Jag vet precis vart jag ska sätta fötterna för att inte stampa på något ont.
   Jag lägger mig på berget och handduken bredvidvid, den behöver jag inte än. Bortfrån Öregrund går färgan över med turistande svenskar som kommer inför Roslagsloppen med snabba båtar, kändisrace, godisregn och mycket mera.
   Inefrån viken kommer våran granne med sin båt som gör stora vågor, jag och kusin tvingar oss i vattnet för att möta vattensammanpressningarna, nostalgi. Vi önskar att vi hade flytvästar på för att få njuta extra av vågornas åktur, istället simmar vi bort till stora grundet och aktar oss väl för de redan bortskrämda gäddorna runt bojen där vi förr fäste våran kära båt BåtenBåten. Jag funderar snabbt över att motionera med lite simmning mellan Bellakanan och lilla grundet men slår snart bort tanken för lite solning under sabbikfiske.
   Jag trippar över myrstigen samtidigt som jag kollar så att de inte är några snokar i de oklippta gräset, snappar åt mig en håv på de kalla berget och tippar ner igen. Sabbiken håller sig i lagunen idag och jag trampar i ner till vaderna, dem små satarna va snabba idag, eller är de jag som är långsam? Byter ställe till den ytters lilla sandstranden som som under sanden är fylld med blålera som vi målade båthusberget med när vi var små, fast vi inte fick.
   Ingen större fiskelycka här heller, jag plockar lite mask, hämtar ett spö och lägger de på metning. Jag och kusin pratar om allt vi har i tankarna och håller oss i solen fram till tretiden utan fiskelycka. Tar en dusch när vi kommer tillbaka, snyggar till oss och och tar Smörblomman över till andra sidan viken varifrån vi kan gå till färgan som tar oss in till en krogrunda i Öregrund.

Inte mycket som händer på bloggnördarfronten nu. Jag känner mig aningen okontaktbar, har ingen mobil och inte tillgång till en dator med msn. Mamma har ringt mig på kusins mobil en gång om dagen, thats it.

Så, hur känns de?
Jobbigt och samtidigt asskönt.  Men de är en härlig paus från vardagen. Nästa vecka drar vi till Gräsö och då blir de paus för kusin med, hon funderar på att stänga av mobilen med så då kanske vi blir fulltändigt okontaktbara till de att päronen kommer med sina "nallar".

Ps. jag heter Sara nalle på pappas "nalle". Haha de va längesedan.

Jag sitter i väntsalen med min öppna väska bredvid mig i Herrljunga, läser en bok och väntar på att mitt tåg till Stockholm ska komma. Min kusin skickar ett sms och jag svarar, fortsätter med boken till att de blir dags att gå ut för att möta tåget. När jag nyper efter min telefon i väskan hittar jag den inte. Den har blivit stulen!

Alltså:
Jag är utan mobil och vill du nå mig kan du göra de på --- -- -- ---.

________________________________________________________________________
090812
Min jag har mobil nu, samma nr som innan. Men inga kontaktnr.

Ni vet hur de är när man lär känna en ny person, då hittar man alltid något som man stör sig lite på hos den. Typ att den är lite nongalant, är väldigt blyg eller har ett väldigt påfrästande skratt, tycker man då.
   När man lär känna människan så är detta ofta saker som slutar störa än, man kanske får en förklaraing till saken och finner det plötsligt helt naturligt. Man kanske slutar tycka att det är något negativt och kanske till och med börjar gilla just den lilla irriterande grejen bara för att det tillhör just den personen som man tycker om så.
   Det tycker jag är fint, man liksom älskar bort alla brister och kanske till och med lär sig att älska britserna. Jag gillar brister.

Jasminebuskarna har slutat att blomma och jag hittar fyrklöver hela tiden. Idag hittade jag fem stycken, utanför gymmet, och medan jag gick upp den långa vägen av trappor så bestämde jag mig för att om jag skulle möta någon så skulle jag ge ett fyrklöver till den, ack så mötte jag ingen. Men jag la ett klöver i en av två tofflor som stod i omklädnings- rummet och väntade på sin ägare. När jag var klar med träningen och kom tillbaka så va tofflorna borta men klövret kvar och tillknyklat på bänken en bit bort. Jag tog upp de å plaserade ut de på ett annat ställe där någon nog ska hitta de. Så gjorde jag med en till, sen cyklade jag hem och gav en till min bror. Nu har jag kvar två stycken utav dem.

Detta är ett vädigt naket inlägg av mig, nått jag haft svårt att dela med mig av under min uppväxt, och ärlig talat så tror jag att jag vetkligen inte är ensam om att känna som jag gjort och gör.

Ända sedan jag gått i mellanstadiet har jag velat bli snyggare och smalare, jämfört med hur jag såg ut då så har jag väl lyckats lite med de. Jag har fortfarande komplex och kan fortfarande känna att de är ett slags mål i livet som jag vill uppnå. På senare tid har jag börjat känna anorlunda. Från att alltid ha skämts över min kropp till att gå in på krogen och få för jävla mycket uppmärksamhet så man bara känner för att komma därifrån. De är väl en jävla "ego-boost" (stavas har jag ingen aning om, men Louise säger så), men nej, de va jobbigt.

Mitt mål som innan vart att bli nöjd med mig själv är nog nått jag uppnått, eller närmar mig, inte genom att få mitt idial utseende, men genom att acceptera att jag ser ut såhär och jag borde va nöjd.

Vad är attraherande?

En idialkropp (+ för väl medvetenhet om det), pengar och smöriga raggningsrepliker är inget som imponerar på mig.

En kille som har bra självförtroende, är lite nördig, bär upp sin kropp utan att skämmas eller skryta, är smart, kan nio (eller fler) decimaler i π, fattar innerbörden utav "det är insidan som räknas", gillar deeptalk och har hyfsat samma värderingar som jag. Yjammie, japp där har vi det!

Här har vi en liten kul och oerhört töntig grej, jag är lite nyfiken på vilka som läser min blogg så jag tänkte:

 

Nästa gång du träffar mig (om du nu träffar mig någon gång) efter att du läst detta inlägget så ska du komma fram och peta mig på näsan och säga... Hmm ja vad ska ni säga.. "Tjillevippen" var det första som slog mig men det var inte så kul, "hockus pockus" är inte så kul heller.

Näh såhär:
Peta mig på näsan och säg högt och tydligt: "Tomten finns!"
______________________________________________________________
090722
Okej, jag erkänner, detta va de sämsta inlägget jag någonsin skrivigt, skit i detta. De va kasst, dessutom har ingen petat mig på näsan och sagt att tompten finns än heller.

När jag va mindre drömde jag om att bli känd, inte för nått speciellt, bara känd. Jag funderade mycket på vad mitt artistnamn skulle bli och då var jag mest inne på ESSK eftersom att de är mina initsialer, men jag gillade de aldrig riktigt. Jag menar, Sara Karlsson är ganska så vanligt, som artist måste man ju ha nått speciellt. I onsdags kom jag på de. 
   Jag skulle kallat mig för ILikeYou.

Jag log nog så mycket för att jag inte ville få en jobbig stämmning.. och för att jag blir glad av att se dig. Inte för att undangömma något annat.

Varning för den ointresserade, gnabb på G.

En person uttryckte sin åsikt  till mig. Personen hade inget emot bögar men emot att de pussades offentligt eftersom att barn kan se. Jag svarade att jag tycker att det är okej och att barnen borde få se de med. Men jag tänkte aldrig igenom min egen åsikt kring de för än efter och jag ångrade lite att jag gjorde de.

Jag tycker att man borde få va öppen med sin homosexualitet, det är som en självklarhet. Jag tycker bara att det skulle va bra om barn skulle se. Det ska va en naturlig grej som existerar och inget "schy schy" tills det att dem växt upp. Där skapar vi ju själva fördomen i så fall. Nått konstigt, inget man pratar högt om. Tro sjutton barnen kommer att tycka att det är konstigt med homosexualitet då med. Om dem barnen som växt upp i skymundan av homosexualitetens existens skulle komma på att dem själva va homosexuella - tro sjutton att dem skulle må dåligt över det då. I alla fall vid tidpunkten att "komma ut ur garderoben" inför sig själv.

Lite ångrar jag att jag inte sa detta i tidpunkten som personen sa så till mig. Men samtidigt vill jag inte trycka in mina åsikter i asiktet på folk som är mig oliktänkande. Frågar de mig inte så kan jag låta bli, så det va väl bra att jag gjorde det.



Jag tycker att allt som är sådär "schyy schyy'" borde avdramatiseras. Sex till exempel. Det är inget konstigt med det och det borde barn få veta. Jag vill inte att mina barn ska finna en obekväm laddning i ordet "samlag". Jag vill att dem ska se på det som något fint och vackert så som jag tycker att det är.

Min far gick nyss förbi utanför min dörr samtidigt som han lägger en hög, mufflad, bubbel- fis och avslutar lite fint med en över lappning till en bubbelrap.

Och där med är det bevisat, män kan göra två saker samtidigt!

Någon gång i livet kommer vi nog alla att få se en person som är död, igår var min tur. På jobbet, inget märkvärdigt, de va naturligt och fridfullt.
   Det här inlägget kommer handla om hur jag känner inför detta, ett jävla svamel med invecklade tankar som jag inte själv vet om jag står för eller om jag kommer komma på en slutsats. Så orkar du inte läsa det eller inte orkar lägga energi på att fatta så sluta läs nu.

Jag trodde att jag skulle tycka att de va jobbigt. Men jag fann de naturligt och liksom fint. Rörande helt klart, annars hade jag nog inte skrivit det här inlägget. För jag har nog kommit på nu efter ett tag att de skakade om min värld lite grann. Jag liksom fick dåligt samvete över att jag inte tyckte de va så jobbigt, samtidigt som jag kännde mig lättad och ställd över att jag antagligen kan hantera sånt här så bra, de visste jag inte om mig själv.
   Samtidigt har jag tänkt på döden väldigt mycket sen dess, vad har jag kommit fram till? Nja, att jag inte är rädd för att dö, eller? Jag är nog mer rädd för att förlora någon.

   Det är lite som att de tar stopp när jag tänker på varför jag tog de på det sättet som jag gjorde. Jag funderar inte på vad som händer efter döden, de har jag redan för längesen bestämt mig för att jag inte tror att något alls händer. Men jag hittar ingen förklaring till varför jag fungerar som jag gör. Det känns konsigt. Fungerar fler på samma sätt som jag?
   Under tiden som jag gör det här inlägget sitter jag mest tyst och kollar på tadjentbordet eller läser igenom de jag redan har skrivit. När jag försöker komma på vad jag ska skriva här näst blir de svart och jag seglar iväg till nått jag inte kan kalla för läsvärt. Typ nytvättade golv och blodcirkulation. Så jag antar väl att de får räcka nu. 
   Har jag fått ut nått av detta? Svar: Jag vet inte.

Jag var typ en helig sol, eller självaste solen, eller ett helgon som härskade över solen. Men de va nog onödig information.

Det här skrev jag en gång för längesen.

"En brasa brann för längesedan.
Det var du som la på veden, tände eld.
Med tiden la du på mer, jag höll den brinnande.
Nu har du slutat att försörja den med ved och det är bara glöd kvar.
Ändå fortsätter du att blåsa på den,
när jag vet att du inte har mer ved att lägga på.
Så snälla, låt mig få släcka den istället."


De va fint skrivit av mig, de passade bra in då.

Äkta sommar för mig är när man kan gå ut till baksidan utan att sätta på sig skor eller jacka och sätta sig i gräset framför vinbärsbuskarna och bara äta.

Och man får inte glömma att inte äta de lägsta vinbären om de inte regnat - hund.

_________________________________________________________________________

När börjar man älska någon?

Jag älskar min katt och om katter kan älska så älskar min katt mig med.
   Trots att jag brukar plocka bort skit från hennes klor, vilket hon hatar, så är jag hennes nr 1. Trots att hon får äckliga fästingar som jag måste plocka bort och ibland varbölder som jag måste tömma så älskar jag henne. Trots att fästingar nog är den äckligaste insekt jag vet. Trots att min katt kan skita på sig ibland så de fastnar i hennes långa päls så duschar jag henne mot hennes och min vilja. Jag klipper bort de långa håret runt hennes röv så de inte fastnar mer. Jag klipper av jobbiga tovor från hennes päls på sommarn som gör så ont att hon beter sig som en riktig tjurkärring när jag vårdar henne. Ändå vet jag att om minst en kvart kommer hon att ha glömt de och jag förblir hennes nr 1 ändå.

   Så när börjar man älska någon? När man känner den soppas väl som man behöver för att älska den? För jag tror att man kan lära sig älska vem som helst som öppnar upp sig soppas att man kan se in i den. De handlar nog inte om att man ska klaffa för att älska. Mer om att hitta så många goda sidor så att man kan bortse från de dåliga. 

   Trots att min äckliga katt ibland sover i min säng och jag stänger dörren och jag vet att jag kan ge mig fan på att hon kommer runt sisådär 2-3 tiden kommer att hoppa ner från min säng och jama tills att jag tvingas gå upp och släppa ut henne. Min säng är på garderoberna så de är en stor anstängning att gå upp mitt i nattsömnen för å släppa ut min jävla jamande katt.
   Ändå kan jag bli lika glad när jag ser henne, jag kan ändå plocka upp henne och trycka henne mot min bröstkorg och dra min kind mot hennes mjuka huvud och jag kan ändå veta att hon uppskattar de precis lika mycket som jag.

Detta var nog första gången jag inte log när jag vände mig för att gå hem och du gick mot din dörr. Jag la på mig minen innefrån som jag inte kan låta vara synbar förs än jag blir ensam.
Fan, jag vill ha dig.


Här på bloggen spricker min bubbla, jag bryr mig inte om vem som läser det här eller vem som inte gör det. Jag känner mig kluven och skriver nått flummigt som bara den som vill förstå får chansen att göra. Men jag kastar hit de i ett vackert inslaget paket.