Sara Karlsson

Någon gång i livet kommer vi nog alla att få se en person som är död, igår var min tur. På jobbet, inget märkvärdigt, de va naturligt och fridfullt.
   Det här inlägget kommer handla om hur jag känner inför detta, ett jävla svamel med invecklade tankar som jag inte själv vet om jag står för eller om jag kommer komma på en slutsats. Så orkar du inte läsa det eller inte orkar lägga energi på att fatta så sluta läs nu.

Jag trodde att jag skulle tycka att de va jobbigt. Men jag fann de naturligt och liksom fint. Rörande helt klart, annars hade jag nog inte skrivit det här inlägget. För jag har nog kommit på nu efter ett tag att de skakade om min värld lite grann. Jag liksom fick dåligt samvete över att jag inte tyckte de va så jobbigt, samtidigt som jag kännde mig lättad och ställd över att jag antagligen kan hantera sånt här så bra, de visste jag inte om mig själv.
   Samtidigt har jag tänkt på döden väldigt mycket sen dess, vad har jag kommit fram till? Nja, att jag inte är rädd för att dö, eller? Jag är nog mer rädd för att förlora någon.

   Det är lite som att de tar stopp när jag tänker på varför jag tog de på det sättet som jag gjorde. Jag funderar inte på vad som händer efter döden, de har jag redan för längesen bestämt mig för att jag inte tror att något alls händer. Men jag hittar ingen förklaring till varför jag fungerar som jag gör. Det känns konsigt. Fungerar fler på samma sätt som jag?
   Under tiden som jag gör det här inlägget sitter jag mest tyst och kollar på tadjentbordet eller läser igenom de jag redan har skrivit. När jag försöker komma på vad jag ska skriva här näst blir de svart och jag seglar iväg till nått jag inte kan kalla för läsvärt. Typ nytvättade golv och blodcirkulation. Så jag antar väl att de får räcka nu. 
   Har jag fått ut nått av detta? Svar: Jag vet inte.