NITTIOÅTTONDE INLÄGGET
Det är lite som Kents texter, om de inte berör dig så tycker du bara att det är fint, låter gött eller är sjukt jävla ointressant, men om det berör dig så förstår du det på ditt sätt, det är meningen att de ska va så.
NITTIOSJUNDE INLÄGGET
Vänner med förmåner.
Frustration. Jag vill låta mina bröst tryckas mot din bringa i en nära kram, låta mina ben dinga, blunda och tänka på inget annat än just nu. Få exakt just det du kan ge och inget annat, närhet, inte mer. En älskare på natten och en vän på dagen, om ens det. Jag vill förtrycka mina känslor, som pekar åt alla håll, i glömska, få dem att sluta existera och inte ge dig något mer än just det du vill ha. Jag vill kunna läsa dina tankar så att du slipper svara på mina jobbiga frågor. Jag är så jävla attraherad av dig, lust, erotik, svett, kyssar. Inget mer.
NITTIOSJÄTTE INLÄGGET
Äh, innehållet i råa ägg med mindre volym, med undantag från äggulan, ser ju ut som en variant på mina flytningar..
NITTIOFEMTE INLÄGGET
Besvikelse, fotodag.
Jag och Melina har blivit bra på de! I alla fall bättre.
Men nu när jag väl kom hem så kunde jag inte lägga in bilderna på min dator, en stor besvikelse. Men jag ska prova med att lägga över de till mitt USB-minne i skolan imorgon istället. Webbdesign/media-salen måste ju ha dem tillgångarna.
Så bara för att jag inte fick några bilder nu så tänke jag att detta skulle bli mitt första inlägg utan bild. Men så kom jag på att jag faktiskt lykats få in två av dedär bilderna på min mobil. Woho, hopp!
Men nej, formatet går inte att öppna på min dator, besvikelse... Så frågan är nu om jag över huvudtaget kommer kunna kolla på de andra bilderna från min dator när jag väl får dem eller om jag kommer bli mer besviken.
Ingen bild i alla fall, revolution.
NITTIOFJÄRDE INLÄGGET
Melina går mot Håkan från kapprummet, hon går grasiöst, som en fotomodel, men samtidigt ler hon sådär " åh jag är din Håkan, och jag är sötkär i dig"-blicken. Håkan går mot Melina från idrotten, han skojjar till de lite med sin gång med raka ben, unjefär som en pingvin fast att man har långa ben och inte bara två små fötter där nere som pingiver har. De e fult men gulligt. Håkan ler sådär snällt och hjärltligt som han alltid gör. Fast nu har han glimten i ögat, "jag är kär i dig Milly"-blicken har han. Han sträcker ut sina långa armar mot Milly. Dom möts mitt på asfaltsplan och kramar varandra, kärleksfullt. Håkan pussar Millan på pannan, Millan kollar upp. Dom pussar varann på mun, Millan lutar sig mot Håkan och lyfter ena foten under pussen, som en prinsessa.
Min vän Melina hade en låtsas pojkvän, i våra intersnkämt. Jag hittade denna texten idag, skrev den i typ 9an. MAS.
NITTIOTREDJE INLÄGGET
Med tanke på förra inlägget... Fan vilket kontrollfreak jag är!
Jag vill liksom ha alla mina åsikter klara för mig och hur jag ska hantera alla situationer planerade, innan de händer.
NITTIOANDRA INLÄGGET
Om jag skulle få ett samtal, när jag satt på lektion, i matsalen, på en innebandyträning, när som helst, var som helst. Ett speciellt samtal på mobilen, någon som ringde mig för att berätta att någon av mina anhöriga skulle ligga på sjukhus, va i livshotande fara eller helt enkelt behövde mig. Då skulle jag veta exakt vad jag skulle säga till min anhörige, det tror jag i alla fall. För jag har föreställt mig själv göra det så många gånger i min ensamhet förut. Jag är svinrädd för att förlorna någon jag älskar.
Jag har redan tänkt på att jag alltid när jag är i skolan har nära till morfar som oftast är hemma och kan köra mig dit jag nu skulle behöva köras i en nödsituation, jag har i stort sett altid tillgång till en bil och en förare, i nödfall. Jag vet hur jag snabbt skulle få fram den informationen till min eventuella förare för att få den att komma fort och förstå allvaret. Jag har redant tänkt tanken att jag snabbt ber någon ta hand om mina grejer som jag lämnar och jag har redand föreställt mig minen jag skulle ge till och få utav folk som jag skulle möta på min paniksprång till min anhörige.
När jag väl skulle komma fram till min anhörige så lär jag redan ha planerat ut en plan i min panik om hur jag ska få personen att va lugn och trygg, jag lär ha tänkt på allt som kan hända och försökt strunta i, blunda för - döden. För de får inte hända, så är det bara.
Ofta i mina tankar föreställer jag mig skräcksenarier, som jag måste lösa, eller måste be någon annan lösa. Ofta, handlar det om att jag ska förlora någon, för det är det västa som skulle kuna hända. Sällan att jag ska dö, och om jag ska de i min fantasi så handlar den om hur jag ska gottgöra allt, säga de rätta sakerna till mina vänner, familj ovs. Skulle jag få en dödsdom så skulle jag även där veta vad jag skulle säga. Tror jag, men jag kan ju inte veta, förs än jag väl står där i den situationen.
NITTIOFÖRSTA INLÄGGET
Melina och jag hade en fotodag för längesedan, vi sparade massa foton och igår lekte jag lite med några på mig.
NITTIONDE INLÄGGET
Jag är feg, jo faktiskt, så är det. Inte i alla situationer men i dem då man verkligen inte borde vara feg, eller blyg heller för den delen, då, då jävlar blir jag det. Som en förbannelse. Hur bryter man en förbannelse? Hur bryter man en sån som min förbannelse?
ÅTTIONIONDE INLÄGGET
Någon gång under 2an så skrev jag den första texten under, det skulle va en inledning till en roman:
Klockan slog fem och Greta kollade ut genom fönstret, solen sken fortfarande trots den sena tiden på året. Medan Greta suttigt och lyssnat på klockas tickande hade hon kluddrat ned sitt förlåttal på ett pappersark som hon hade framför sig.
Nu var det dags, han skulle vara hemma vilken sekund som helst. Greta bet sig i läppen och började rulla på sina tummar. Hon har nog aldrig vart så här närvös förut, och rädd. Vad skulle han säga?
Idag hade nog min inledning sett anorlunda ut, men nu tänkte jag ta reda på lite mer, vi vet att Greta och han som ska komma hem är sambos, och pensionärer, det hade jag antecknat vid tidpunkten jag skrev de. Av texten att dömma så har Greta gjort något dumt, men vad?
Greta andades djupa andetag för att lugna ner sig själv, hon drog med handen mot sin hals med slappt skin av ålderdom, luft. Allt hängde på hur han skulle se på henne när han fick syn på henne, blicken han skulle ge henne när han klev in i köket, över den knarriga dörrkarmen och in i köket. Skulle han se på henne med avsmak, ilska eller med kärleksfull besvikenhet? Hon älskade honom, den närmast hennes hjärta, hennes förlängda arm och andra del. Skulle han se på henne med trötta ögon, sucka och vända i dörren? I så fall skulle hon nog inte förmå sig flytta sig från sin plats, springa efter honom skulle hon inte våga, hindra honom från att göra hennes största misstag i livet till verklighet, icke.
Skulle hon känna igen blicken han skulle ge henne, skulle hon veta vad den betydde så kanske, skulle hon se någon gnutta välvilja och kärlek, ja då skulle hon inte äns tveka. Hon kände honom väl nu, de hade levt ihop i snart 10 år, efter att hennes liv föll samman när hennes son gick bort och hon separerade från sin man, så kom han som en gåva från ovan för att pussla ihop hennes söndriga själ igen. Han släppte in henne i sitt hem och gjorde henne hel igen, nu har hon svikit honom. Hon kände sig förfärlig och sekundtickandet från klockan blev varje gång som en påminnelse om hur snart hon skulle få stå till svars för sina handlingar, outhärdligt.
Han kan va i trappuppgången nu eller 20 minuter försenad i bilkö, va vet hon? Skulle hon fly nu, bort från sitt dåliga samvete så kanske hon skulle hinna, eller så skulle hon möta honom i dörren och skammen skulle växa till branta berg. Skulle hon fly så skulle hon aldrig läka hel igen. Nej, hedelighet, ärlighet, hon kunde inte sätta svansen mellan benen och springa, hon var tvungen att ordna detta.
Nyfiken?Jag med.
Klockan slog fem och Greta kollade ut genom fönstret, solen sken fortfarande trots den sena tiden på året. Medan Greta suttigt och lyssnat på klockas tickande hade hon kluddrat ned sitt förlåttal på ett pappersark som hon hade framför sig.
Nu var det dags, han skulle vara hemma vilken sekund som helst. Greta bet sig i läppen och började rulla på sina tummar. Hon har nog aldrig vart så här närvös förut, och rädd. Vad skulle han säga?
Idag hade nog min inledning sett anorlunda ut, men nu tänkte jag ta reda på lite mer, vi vet att Greta och han som ska komma hem är sambos, och pensionärer, det hade jag antecknat vid tidpunkten jag skrev de. Av texten att dömma så har Greta gjort något dumt, men vad?
Greta andades djupa andetag för att lugna ner sig själv, hon drog med handen mot sin hals med slappt skin av ålderdom, luft. Allt hängde på hur han skulle se på henne när han fick syn på henne, blicken han skulle ge henne när han klev in i köket, över den knarriga dörrkarmen och in i köket. Skulle han se på henne med avsmak, ilska eller med kärleksfull besvikenhet? Hon älskade honom, den närmast hennes hjärta, hennes förlängda arm och andra del. Skulle han se på henne med trötta ögon, sucka och vända i dörren? I så fall skulle hon nog inte förmå sig flytta sig från sin plats, springa efter honom skulle hon inte våga, hindra honom från att göra hennes största misstag i livet till verklighet, icke.
Skulle hon känna igen blicken han skulle ge henne, skulle hon veta vad den betydde så kanske, skulle hon se någon gnutta välvilja och kärlek, ja då skulle hon inte äns tveka. Hon kände honom väl nu, de hade levt ihop i snart 10 år, efter att hennes liv föll samman när hennes son gick bort och hon separerade från sin man, så kom han som en gåva från ovan för att pussla ihop hennes söndriga själ igen. Han släppte in henne i sitt hem och gjorde henne hel igen, nu har hon svikit honom. Hon kände sig förfärlig och sekundtickandet från klockan blev varje gång som en påminnelse om hur snart hon skulle få stå till svars för sina handlingar, outhärdligt.
Han kan va i trappuppgången nu eller 20 minuter försenad i bilkö, va vet hon? Skulle hon fly nu, bort från sitt dåliga samvete så kanske hon skulle hinna, eller så skulle hon möta honom i dörren och skammen skulle växa till branta berg. Skulle hon fly så skulle hon aldrig läka hel igen. Nej, hedelighet, ärlighet, hon kunde inte sätta svansen mellan benen och springa, hon var tvungen att ordna detta.
Nyfiken?
ÅTTIOÅTTONDE INLÄGGET
Något jag tycker är fint, men underligt, nästan lite själviskt i själva den osjälviska akten. Det är hur människor reser sig upp för att någon annan ska få dens plats, äldre, rörelsrehindrade, diskbråcksdrabbade mm. De själviska ligger inte i att man offrar sin plats utan den lilla kapplöpning som blir mellan de som först inser att man bör ge bort sin plats. Så gjorde min mamma och en vaktmästare från skolan på apoteket idag. Vaktis vann, snabb som ett bi.
Det var fint av honom, hade jag vunnigt hade jag kännt mig bra. Jag blev nästan lite avundsjuk när han kom före mig, dumma jag hann inte ens se tanten i nöd. Jag kännde ett stort behov av att få hjälpa! Jag ville va den som gjorde de fina, jag blev lite sur på vaktmästarn. I stunden kunde jag inte äns unna vaktmästarn det fina, för att jag ville vara honom! Det ville nog mamma med vara, men hon hann inte även om hon låg steget före mig, om hon tänkte vidare så långt och tasikgt som mig vet jag inte.
Det var menat att det här inlägget skulle få personer som reser sig upp åt behövande att verka lite själviska men ju mer jag tänker på de så va det jag som var självisk. I mina tankar, ingen for illa av det, men endå, det får jag börja tänka på.
Det var fint av honom, hade jag vunnigt hade jag kännt mig bra. Jag blev nästan lite avundsjuk när han kom före mig, dumma jag hann inte ens se tanten i nöd. Jag kännde ett stort behov av att få hjälpa! Jag ville va den som gjorde de fina, jag blev lite sur på vaktmästarn. I stunden kunde jag inte äns unna vaktmästarn det fina, för att jag ville vara honom! Det ville nog mamma med vara, men hon hann inte även om hon låg steget före mig, om hon tänkte vidare så långt och tasikgt som mig vet jag inte.
Det var menat att det här inlägget skulle få personer som reser sig upp åt behövande att verka lite själviska men ju mer jag tänker på de så va det jag som var självisk. I mina tankar, ingen for illa av det, men endå, det får jag börja tänka på.
ÅTTIOSJUNDE INLÄGGET
Skyddande värld.
Vissa människor lever i stor okunskap, förr trodde man att världen var platt och att atomen var den minsta möjliga odelbara byggsten som vårt allt består av. Idag vet vi bättre, i alla fall en stor del av jorldens befolkning. Idag är synen på livet splittrad (vilket den för visso vart under hela den tid vi vart kapabla att tänka på just livet och dess mening), en del tror att det finns ett mål med livet, en himmel. Andra tror att man föds om på nytt, att hederlighet leder till att födas in i lycka i nästa liv och en del tror att vi endast är en yttepytte liten del av evulutionens gång, en kropp som bär sitt DNA, för det vidare genom fortpantning och dör.
Vad vi än tror på idag; Är det verkligen värt att försöka påverka en annan person att ändra sin uppfattning till den man själv har? Ja, har man den uppfattningen att det är värt de så blir det ju bäst för den personen, men inte i alla fall för den som försökts bli ändrad på.
Ur min uppfattning så bör man inte försöka dra någon ur dens skyddande lyckobubbla, som den upplever som sin verklighet, om inte den skadar någon annan. Hedersmord till exempel, det anser jag är något som inte borde existera i någons bubbla och därför bör man faktiskt rycka in och säga nej, skaka om dess verklighet även om man inte behöver ta ifrån den dess tro. I min skyddande lyckobubbla så tycker jag att jag har rätt att ta mig den friheten att beröva något sånt från någon annan.
Enligt mig så kan alla få tro vad de än vill så länge dem mår bra och så länge de inte får någon annan att må dåligt. Även om de kan störa mig att någon annan inte har samma uppfattning som jag så får jag faktiskt ta och svälja min stolthet, respektera att andra inte tycker som jag gör. Det som är bäst för mig är inte bäst för alla andra - ja Sara, fatta de nu!
Vissa människor lever i stor okunskap, förr trodde man att världen var platt och att atomen var den minsta möjliga odelbara byggsten som vårt allt består av. Idag vet vi bättre, i alla fall en stor del av jorldens befolkning. Idag är synen på livet splittrad (vilket den för visso vart under hela den tid vi vart kapabla att tänka på just livet och dess mening), en del tror att det finns ett mål med livet, en himmel. Andra tror att man föds om på nytt, att hederlighet leder till att födas in i lycka i nästa liv och en del tror att vi endast är en yttepytte liten del av evulutionens gång, en kropp som bär sitt DNA, för det vidare genom fortpantning och dör.
Vad vi än tror på idag; Är det verkligen värt att försöka påverka en annan person att ändra sin uppfattning till den man själv har? Ja, har man den uppfattningen att det är värt de så blir det ju bäst för den personen, men inte i alla fall för den som försökts bli ändrad på.
Ur min uppfattning så bör man inte försöka dra någon ur dens skyddande lyckobubbla, som den upplever som sin verklighet, om inte den skadar någon annan. Hedersmord till exempel, det anser jag är något som inte borde existera i någons bubbla och därför bör man faktiskt rycka in och säga nej, skaka om dess verklighet även om man inte behöver ta ifrån den dess tro. I min skyddande lyckobubbla så tycker jag att jag har rätt att ta mig den friheten att beröva något sånt från någon annan.
Enligt mig så kan alla få tro vad de än vill så länge dem mår bra och så länge de inte får någon annan att må dåligt. Även om de kan störa mig att någon annan inte har samma uppfattning som jag så får jag faktiskt ta och svälja min stolthet, respektera att andra inte tycker som jag gör. Det som är bäst för mig är inte bäst för alla andra - ja Sara, fatta de nu!
ÅTTIOSJÄTTE INLÄGGET
Okej, för att skryta lite. Jag drivade för långt på 9:an på niohålsbanan i Marks GK idag, ca.165 m. De va kul, faktumet att bollen gick out är orelevant.
ÅTTIOFEMTE INLÄGGET
21:a augusti 2009, klockan är 15:37, intervju med Väggis.
- Det har inte hörts så mycket från dig på sistone, vad har hänt?
- Naaaa... Inte så mycket, jag har fått två nya vänner, tatuerats och percats. *Gestukulerar smärta* (Ja en vägg kan göra det)
- Men oj så händelserikt! De ryktas om en viss kärleksaffär mellan dig och din ena nya vän som visst ska vara rosa, kan du intyga detta?
- Jo då, rosa är hon, vacker roooosa...
- Spännande, berätta mer, is there looovee in the air?
- Asså, nu är de ju så att mitt privatliv som vägg inte är så mycket till rörligt, jag har inte så mycket att välja på, det är lite som att tvingas gifa sig om äns föräldrar säger det, bara att mina ägare satte upp en nu vägg vägg i mig. Men jag trivs med henne.
- Hur vet du att det är en tjej? Vad är du för kön?
- Hon är rosa, jag är turkos, vad säger de? Daah!
- Tydliga könsroller i väggarnas värd här ja, eller? Tack för mig här från Saras bubbla.
- Tack tack.
Efteranalys: Väggis intygar aldrig sitt kön och säger "Daah".
- Det har inte hörts så mycket från dig på sistone, vad har hänt?
- Naaaa... Inte så mycket, jag har fått två nya vänner, tatuerats och percats. *Gestukulerar smärta* (Ja en vägg kan göra det)
- Men oj så händelserikt! De ryktas om en viss kärleksaffär mellan dig och din ena nya vän som visst ska vara rosa, kan du intyga detta?
- Jo då, rosa är hon, vacker roooosa...
- Spännande, berätta mer, is there looovee in the air?
- Asså, nu är de ju så att mitt privatliv som vägg inte är så mycket till rörligt, jag har inte så mycket att välja på, det är lite som att tvingas gifa sig om äns föräldrar säger det, bara att mina ägare satte upp en nu vägg vägg i mig. Men jag trivs med henne.
- Hur vet du att det är en tjej? Vad är du för kön?
- Hon är rosa, jag är turkos, vad säger de? Daah!
- Tydliga könsroller i väggarnas värd här ja, eller? Tack för mig här från Saras bubbla.
- Tack tack.
Efteranalys: Väggis intygar aldrig sitt kön och säger "Daah".
ÅTTIOFJÄRDE INLÄGGET
Himlans vad det är skönt att komma hem från en träning, man är sådär helt slut och mat är det ända som finns i tankarna på mig när jag går innanför dörren.
ÅTTIOTREDJE INLÄGGET
Men Leffe då...
ÅTTIOANDRA INLÄGGET
Jag kan inte med att skriva vad som försigår i mitt huvud nu, de bara går inte. Det har blivit för mycket nu. Allderless för mycket. Jag som gått och insett de senaste att jag är väldigt öppen och kan nu inte känna att jag kan dela med mig av mina tankar, alla har väl ett privatliv, visst.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska känna, tycka. Jag vet ingeting alls om och i den situation som jag står i.
ÅTTIOFÖRSTA INLÄGGET
"Människor kommer att glömma bort vad du sagt och saker du gjort, men de kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna sig. "
ÅTTIONDE INLÄGGET
Doften av hennes sommarparadis, solen i ögonen och ljudet av årtagen som för dem fram. Bolibompa har tagit slut och solen bränner fortfarande, småbarnen ska gå och lägga sig och hon skulle inte va hemma igen för än de vaknar, men de visste hon inte då. Hon smuttar på sin likör som lent värmer i halsen och så vänder hon sig mot sin vän, han ler.
Kvällen kommer bjuda på mycket. Glädje, tårar, åtrå och frihet bland annat. Snart ser hon en vän som vinkar från slutet på deras rodresa, vännen ser glad ut, taggad. "Skönt, ingen oro". Dem vinkar tillbaka. "Ikväll, det är det ända som gäller just nu, imorgon är en annan dag och den är inte här ännu". För ett halvår sedan hade hon blivit arg på sig själv för den tanken. Men hon orkar inte, de är för mycket, hon måste släppa hämningarna. Sluta tänka så satans mycket.
"Va fan håller hon på med? Försöka övertyga sig själv att sluta med det hos henne själv som tar så stor plats av hennes personliget, av den hon är"... Hon slår bort tanken, "ikväll var det... Fan, hon kommer göra något dumt ikväll", de vet hon redan nu.
Dem förtöjer båten, hon reser sig upp och känner likörens första slag, "gött". En stor kram och i fullt babbel om sitt privata vandrar dem mot hennes ända mål för tillfället, det ända hon orkar bry sig om, festa, umgås, ha kul. Stämmningen är hög och medan inhyrda partyband på olika krogar tävlar om att höras bäst börjar vännerna överrösta dem med falsktonig allsång, gömmer likören för farbror haffa.
Medan solen går ner i horisonten far hon iväg på otyga öventyr i sommaren där inget "alla-vet-vad-alla-gör" existerar. Hon sårar fler än sig själv.
Kvällen kommer bjuda på mycket. Glädje, tårar, åtrå och frihet bland annat. Snart ser hon en vän som vinkar från slutet på deras rodresa, vännen ser glad ut, taggad. "Skönt, ingen oro". Dem vinkar tillbaka. "Ikväll, det är det ända som gäller just nu, imorgon är en annan dag och den är inte här ännu". För ett halvår sedan hade hon blivit arg på sig själv för den tanken. Men hon orkar inte, de är för mycket, hon måste släppa hämningarna. Sluta tänka så satans mycket.
"Va fan håller hon på med? Försöka övertyga sig själv att sluta med det hos henne själv som tar så stor plats av hennes personliget, av den hon är"... Hon slår bort tanken, "ikväll var det... Fan, hon kommer göra något dumt ikväll", de vet hon redan nu.
Dem förtöjer båten, hon reser sig upp och känner likörens första slag, "gött". En stor kram och i fullt babbel om sitt privata vandrar dem mot hennes ända mål för tillfället, det ända hon orkar bry sig om, festa, umgås, ha kul. Stämmningen är hög och medan inhyrda partyband på olika krogar tävlar om att höras bäst börjar vännerna överrösta dem med falsktonig allsång, gömmer likören för farbror haffa.
Medan solen går ner i horisonten far hon iväg på otyga öventyr i sommaren där inget "alla-vet-vad-alla-gör" existerar. Hon sårar fler än sig själv.
SJUTTIONIONDE INLÄGGET
Jag är åt helvete trött.. Och förirrad.
SJUTTIOÅTTONDE INLÄGGET
Ni vet hur de är när solen skiner i ögonen så att ens vy blir skev, man går och är helt uppe i sina tankar, pratar lite med sig själv, gestikulerar och sen går solen bakom hustaket och jag ser min granne stå ute. Woho, pinsamt... "Hej hej" vinkar jag.
Äh vafan, att tycka att sånt är pinsamt är ju bara slöseri.
Äh vafan, att tycka att sånt är pinsamt är ju bara slöseri.
SJUTTIOSJUNDE INLÄGGET
Jag har ett väldigt bra liv. Har haft en jävla bra uppväxt, jag har bra kontakt med mina föräldrar och även om jag PMSar på min bror ibland så står vi varann lika nära för de, han har bara inte fattat att PMS existerar än och att de förmodligen är han som får ta de störtsa smällarna. Jag får ta och be honom om ursäkt någon dag snart, snacka lite blommor och bin med, han blir byxmyndig om några veckor. Harregud.
I mitt liv finns de inte så mycket att klaga på när jag tänker på de, jag brukar få min rättvisa igenom och jag lär nått nytt varje dag. Detta inlägget skriver jag mest för att berätta för mig själv hur bra jag faktiskt har de. Jag har föräldrar som lärt mig tänka själv och gett mig tak att bo under. Samhället jag bor i har i flertal år strävat mot jämnlikhet imon alla grupper och även om det är en lång bit kvar så finns strävan där. Det är vackert.
I mitt liv finns de inte så mycket att klaga på när jag tänker på de, jag brukar få min rättvisa igenom och jag lär nått nytt varje dag. Detta inlägget skriver jag mest för att berätta för mig själv hur bra jag faktiskt har de. Jag har föräldrar som lärt mig tänka själv och gett mig tak att bo under. Samhället jag bor i har i flertal år strävat mot jämnlikhet imon alla grupper och även om det är en lång bit kvar så finns strävan där. Det är vackert.
SJUTTIOSJÄTTE INLÄGGET
Nu är jag hemma igen och dags att komma igång med bloggandet. Dags att vända tillbaka dygnet, spela innebandy, börja skolan, få klart körteorin, fortsätta med min rehabliterings träning, få upp min satans kondition och allmänt komma in i mina vardagliga vanor, socialt och rent fysiskt. Och jo, jag ser fram emot de lite. En vecka kvar sen blir allt som vanligt igen.
