HUNDRAANDRA INLÄGGET
"Varför slutar du?... Åh, vad är det!?"
Han var tyst en stund och sen fräste han till henne, från hjärtat, av ilska, av olycklig kärlek, han ville få henne att förstå. "Jag vill bara att du ska fatta hur mycket du behöver mig."
Hon blev tyst och han kunde känna hur jobbig han var mot henne, hur mycket färre känslor hon hade för honom. Det gjorde honom bara mer ilsken och besviken, det gjorde så ont och hans ögon tårades. Hon sög in, ville inte, var så svår, kollade ner.
Inget fanns där att hämta och han vände sig och gick, ångesten strömade ut i hans kropp och han kännde hur hon inte ens lyfte sitt huvud för att kolla på hans ryggtavla när han försvan, bort från hennes liv, hon ville säkert inte ens se det.
Men ändå visste han att det sved för henne, ändå visste han att hon lika mycket som han velat ta vara på den där kyssen, som han avbröt för att öppna sitt hjärta. Han visste att hon ville ha kyssen, men inte hans hjärta, han ville veta varför.
Jag är sjuk, har säkert PMS och är därmed deppig.
