Sara Karlsson

Nörd och grubblartänk från min sida.

Jag var tre millimeter mellan fingertopparna ifrån att skolka min livskunskapslektion idag. Jag har två lektioner direkt på varann på morgonen, sen ett hål på tre timmar till min nästa lektion, livskunskap.
   På dessa tre timmarna gick jag hem och sov två av dem, när alamet jag satt ringde satte jag den på snooze och halvt bestämde mig för att inte gå dit. Någon gång under de nio följade minuter till nästa alarmsignal så genomgår jag en inre lätt kris som slåss om att ligga kvar i min otroligt sköna säng i värmen mot att gå upp, ut i kylan, vandra mina dryga 200 m till skolan och sätta mig på en lektion som jag betvivlar om jag får ut något utav.
   Så vad fick mig att gå upp? Första agumentet var att jag inte skulle kunna med att skolka inför mamma, andra var att jag inte skulle kunna med att skolka och tredje, det vinnande, att jag kännde mig arogant som går å tror att jag inte kommer få ut något utav den kursen.



   Jag har hittils inte känt att jag haft någon speciellt givande diskussion eller lärt mig något nytt i den salen, jag har redan skaffat mig en åsik i det mesta som diskuteras där. Men under dessa nio minuter kom jag på att jag lär mig faktiskt att lyssna, ta in och värdesätta andras åsikter. Det tror jag att jag är dålig på. Jag tror att jag kan lära mig att tygla mig själv mer genom att gå på dessa lektionerna.
   Samtidigt så tror jag fortfarande att jag kommer att diskussitera och lära mig mycket nytt genom dem också. När kursen är klar så tror, och framför allt hoppas jag att jag kommer känna att jag fått ut mycket mer utav dedär gångerna jag inte känt att jag fått det. Att jag kommer se på mig själv som att jag var en stöddig liten grubblare som tror att hon redan vet allt, och ha fått en storre insikt i att jag aldrig kommer kunna få en komplett bild av min verklighet och aldrig kommer få den exakt rätta åsikten, hur mycket jag än kämpar för det.
   Jag gick på lektionen.